Turkar uppmärksammar "flue" när de röker vattenpipa

För att vara ärlig, när jag först kom till Turkiet såg jag en glasflaska större än en plasthink för dricksvatten på ett kafé, med flera slangar anslutna, jag visste verkligen inte vad det var. Jag bad till och med mina turkiska vänner att veta att det här är en vattenpipa för att röka vattenpipa, vilket känns väldigt fräscht. För sedan jag var liten såg jag att vattenpiporna som mina farfar rökte alla var gjorda av koppar, och de var så små att de kunde hållas i mina händer. Jag hade aldrig sett en vattenpipa så stor som Turkiet.

Att röka vattenpipa är faktiskt också en "exotisk produkt" för turkarna, som importeras från utlandet. Det var först populärt i det antika Indien. Först rökte indianerna kakaosnäckor (vissa säger kokosnötsskal), och de andades in röken genom halm. Araberna lärde sig det snabbt och döpte det till "Nardir", men istället för att röka kakaoskal rökte de kakao istället.

Senare spred sig till Persien och Turkiet, turkarna började röka vattenpipa på 1500-talet. Vattenpipor Verktygen som behövs för att röka vattenpipor är de tidigare nämnda kar som kallas "Nargile" (uppenbarligen härrörande från arabiska). De är vanligtvis koniska eller cylindriska och är uppdelade i övre och nedre skikt. Vatten läggs på bottenskiktet. Tobaksblad och koleld placeras i metallrökgrytan längst upp. Det finns ett rakt rör i mitten. Det finns flera slangar runt grytan. Slang och munstycke, rökaren håller den raka delen av slangen och andas in vattenfiltrerad rök genom munstycket.

Det finns också flera typer av vattenpipor, ovanstående är till för att flera personer ska röka tillsammans. Det finns också vattenpipor för endast en person, som är mindre i storlek. Förutom glas kan vattenpipor också vara gjorda av porslin eller metall (som mässing), och de exklusiva är gjorda av bohemisk kristall eller kinesisk keramik. Rökgrytor är vanligtvis gjorda av koppar eller lera, och cigaretthållare är gjorda av keramik eller stenmaterial. Förr i tiden var vattenpiporna som användes i de osmanska palatsen gjorda av kristall, och rören gjorda av guld eller silver. Slangarna var inlagda med olika ädelstenar, som var mycket eleganta. Nu finns de fortfarande tillgängliga i Topkapipalatsmuseet i Istanbul. Ser.

Precis som att dricka te har en teceremoni, har rökning av vattenpipa också en "flue", och hela produktionsprocessen tar flera timmar. Först och främst bör en sorts tobak som kallas "Tumbek" med ursprung i Iran hackas och blötläggas i vatten över natten, sedan tas ut, täckas med en våt handduk och lämnas under en viss tid. Denna process kallas "fuktgivande". Tobak är bra Det är nyckeln till att vara dålig. När du röker, lägg den beredda tobaken i koppargrytan överst på rökgrytan, så kan den rökas efter tändning. Att röka vattenpipa är som att röka en pipa, andas in med diafragman, andas in röken i magen, inte i brösthålan, röken filtreras först av vatten, så att skadliga ämnen inte kommer att andas in direkt i kroppen. Därför, även om Tumbek-tobak innehåller 5-10 gånger mer nikotin än vanlig tobak, är den mycket mindre skadlig på grund av vattnets filtrerande effekt.

Turkiets bästa tumbek tillverkas i Hadim-distrikten i Hatay- och Konya-provinserna och konkurrerar nu med arabländerna. Yembek-tobak som importeras från Egypten är gjord av fermenterade frukter och har smaker som äpple, mandel, jordgubbar, banan, mynta och är mycket populär bland ungdomar. Ett bra ställe att röka vattenpipa på är den "ottomanska perioden". Vattenpipa rökning var mycket populärt. Det finns särskilda platser på kaféer för folk att röka. Dessutom finns det speciella rökerier. Nu har antalet personer som röker vattenpipa minskat kraftigt, men på vissa kaféer eller tehus samlas ofta folk i tvåor och treor bredvid vattenpipan, röker vattenpipa, samtidigt som de har roligt och chattar.

Om du vill prova shisha är ett av de bästa ställena att gå till en plats som heter "Songlin Po" i den asiatiska delen av Istanbul. Det är en 267 meter hög sluttning täckt av tallar. Från toppen kan du se Marmarasjön och Bosporensundet. Det finns många marmorsäten och ett kafé på kullen. Besökare dricker te, kaffe och vattenpipa. Bysantinska kejsare vilade här efter jakt.

Men sultanerna i det osmanska riket var inte intresserade, så det övergavs. Det var inte förrän under Sultan Mahmuds period som denna plats blev en bra sommarort för kungafamiljen och adelsmän. När Sultan Abdulhamit II blev den fjärde största semesterorten i Istanbul. Det är fortfarande en av de platser som turister gärna besöker.